Kände för att börja skriva blogg igen:) Bara skriva ut massa saker man inte kan säga.


Nåja i helgen vare först fest på fredag trevligt värre:)

Lördag blandade känslor och hur man mådde ! HAHA

Men sen lördag kväll när jag låg hemma och såg film, så svepte en sån stor saknad utöver mig.
Så länge sen jag kännt på de här sättet. När jag ser alla super lyckliga och kära människor gå förbi med sin partner eller ska möta den andre. Jag blir så avundsjuk ska ni veta.

Jag saknar närheten av en människa som är mer än min vän.
Som för ett tag sen så kännde jag det där lyckoruset ni vet?
Men det försvann nästan lika fört liksom du;( Du bara försvann, vad hände?
Vad är det för fel jag gör när det här alltid händer mig.
Klart jag blir rädd att få en sån där extra känsla som är så underbar att ha.
När är det min tur att känna den där bestående lyckan och att den värkligen varar där och inte rinner ut i tomma ord och alla världens färger bleknar framför ens ögon. Man inser att man inte orkar mer, hjärtat måste helas.
Men vad är det för ide när de alltid krossas?


Jag slutar aldrig fråga mig själv, kommer jag få känna sådär nån gång.
Men svaret är så långt bort att jag inte hör dess viskningar som försöker nå min trumhinna  och bilda ett ord.
Jag får nog aldrig veta.


Nåja nu ska jag sluta skriva:)

Men dagens låt är: Sheryl crow-  The first cut is the deepest.



Man kan ju alltid hoppas, eller hur?